tusen bitar, och lite till
om nån inte skulle ha förstått, så är jag numera ENSAM. jag orkar inte berätta allt för alla 100 000 gånger. jag säger det en gång och vill inte prata om det igen. det är inte simon och jag längre. tyvärr... PUNKT.
mitt liv känns upp och ner. jag är ensam. jag är jätteensam! det känns så konstigt. allt är så ovant. det var så längesen som jag kände mej såhär liten och ensam. jag minns inte ens hur det är att vara "singel". jag ville inte veta heller... men jag har inget val. nu är det ju som det är. hur gör man? vad gör man? VAD SKA JAG GÖRA?!
jag känner mej till och med ensam när jag är med mina vänner. jag är tom inuti. fastän jag egentligen inte är ensam så känns det ensamt. jag har ju ingen att älska och ingen att älskas av... det är fruktansvärt. jag är så vilsen... jag vill ju ha dej där bredvid mej i sängen på kvällen. jag vill att du ska ligga där när jag vaknar. äsch, det kommer aldrig hända igen. deprimerande.
just nu känns det som att jag kommer få sitta ensam resten av mitt liv. jag kommer sitta där ensam och övergiven i soffan med ett vinglas i handen när jag är 45... utan familj, utan barn, utan nån som älskar mej. det är precis så det känns!
jag har blivit bortkastad av den jag älskar. den som älskar mej. det är det jag inte kan förstå. hur kan man kasta bort något man vill ha? jag förstår fortfarande inte... allt är så himla konstigt! allt är så väldigt fel... FEL FEL FEL!
tänker bara på vad som kan vara orsaken. det finns ju ingen rimlig anledning. du bara säger emot dej själv. är jag ful? är jag dålig? är jag tråkig? är jag ... är jag ... är jag ... jag måste få hitta något fel! låt mej få en anledning.
jag kan inte tro att det är sant. jag vägrar att tro på det. det är inte rätt. allt har varit så bra. alltid! och sen bara poff, borta... utan att försöka, utan att hoppas, utan att vilja. snälla, säga bara att du inte älskar mej, det hade varit så mycket enklare att acceptera...
mitt liv känns upp och ner. jag är ensam. jag är jätteensam! det känns så konstigt. allt är så ovant. det var så längesen som jag kände mej såhär liten och ensam. jag minns inte ens hur det är att vara "singel". jag ville inte veta heller... men jag har inget val. nu är det ju som det är. hur gör man? vad gör man? VAD SKA JAG GÖRA?!
jag känner mej till och med ensam när jag är med mina vänner. jag är tom inuti. fastän jag egentligen inte är ensam så känns det ensamt. jag har ju ingen att älska och ingen att älskas av... det är fruktansvärt. jag är så vilsen... jag vill ju ha dej där bredvid mej i sängen på kvällen. jag vill att du ska ligga där när jag vaknar. äsch, det kommer aldrig hända igen. deprimerande.
just nu känns det som att jag kommer få sitta ensam resten av mitt liv. jag kommer sitta där ensam och övergiven i soffan med ett vinglas i handen när jag är 45... utan familj, utan barn, utan nån som älskar mej. det är precis så det känns!
jag har blivit bortkastad av den jag älskar. den som älskar mej. det är det jag inte kan förstå. hur kan man kasta bort något man vill ha? jag förstår fortfarande inte... allt är så himla konstigt! allt är så väldigt fel... FEL FEL FEL!
tänker bara på vad som kan vara orsaken. det finns ju ingen rimlig anledning. du bara säger emot dej själv. är jag ful? är jag dålig? är jag tråkig? är jag ... är jag ... är jag ... jag måste få hitta något fel! låt mej få en anledning.
jag kan inte tro att det är sant. jag vägrar att tro på det. det är inte rätt. allt har varit så bra. alltid! och sen bara poff, borta... utan att försöka, utan att hoppas, utan att vilja. snälla, säga bara att du inte älskar mej, det hade varit så mycket enklare att acceptera...
Kommentarer
Trackback
